Natten mot torsdag
Jag sitter i min säng i flickrummet, eller ett av dom, jag har svullna ögon efter en massa gråt. Dock inte av mina egna problem vilket är skönt. Jag har kollat en film, har omedvetet slagit igång 2 filmer den här veckan, 2 filmer om cancer. Olika perioder i livet är jag olika känslig för det jag tittar på.
På nätterna snurrar en massa tankar, som för alla om man har en stressig period, just nu gör jag inte som jag har rått och skulle råda någon som är stressad. Eller egentligen göra jag det, för att skriva av sig är en härlig känsla. Ni kanske är väldigt less på att höra om Uganda resan vilket jag förstår men vill bara förklara en sak. Den resan har gett mig perspektiv, på livet, vad som är viktigt o.s.v. helt enkelt perspektiv. Ett tradigt ord men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. De tankarna sätts i rullning när jag till ett exempel titta på en film om cancer. Och andra nyliga händelser gör att jag funderar.
Men egentligen vad har vi för problem, allvarliga problem, har vi det? Det flesta (inte alla) men många har tak över huvudet, kläder att ta på sig och mat på bordet. Hur mycket problem har vi om vi lyfter blicken. Jag har blivit med en rycka på axlarna tjej, jag rycker inte på axlarna åt saker som sårat, betyder något men när jag känner att jag gjort vad jag kunnat, efter det rycker jag på axlarna. Jag rycker mer än vad jag gjorde tidigare om jag inte har pengar, för mat på bordet har jag. Alltså, studentmat är bra mat i jämförelse med vad andra har möjlighet att äta.
Jag har alltid anaylserat alla sitationer om och om igen men med åren så blir man tryggare i sig själv, mycket med en själv är mer okej idag och mycket med omgivningen tar jag inte på största allvar. Ibland tittar jag på alla hälsosamma, själsliga, fitness inlägg som kommer upp på instagram. Jag tänker är de där personerna verkligen så harmoniska som de verkar, ja kanske, de har verkligen kommit till insikt med sig själv, omgivningen och alla inuti den. Jag tror ett ord i svåra situationer, för att ta sig vidare, är acceptans. Ja, såhär är det just nu, det suger men det är inte troligt att det kommer se ut såhär resten av livet.
Jag kan ta mig till ett exempel, jag kan säga först att jag mår bra i det stora hela, i hjärtat mår jag i det stora hela bra. Men jag då, har levt själv hela mitt liv, inte så länge med ändå börjar det bli x- antal år. Jag har liksom förlikat mig med tanken, kanske ser det ut såhär resen av livet eller så gör det inte det. Såklart vill jag leva med någon men jag klarar mig själv och har så mycket kärlek omkring mig så jag skulle leva ett väldigt fint liv iaf. Men hur som helst det jag ville ha sagt var att om jag inte hade accepterat att det är fullt möjligt att det skulle kunna bli så, så skulle det kännas ganska jobbigt, det vet jag.
Så ett problem vad är det? Är det bara vi som inte kan hanskas med det inom oss själva? Kanske ligger inte problemet i problemet?
För vissa är att leva själv ett völdigt stort problem, helt otänkbart. För något gör att vi människor har olika problem. Vad vi upplevt, händelser, resor, omtanke, uppväxt och så vidare påverkar tror jag vad vi upplever problematiskt. Så har man upplevt något som gör att en jobbig sitation kan sättas i relation till det, vilket gör att man höjer blicken och kanske kan tänka men egentligen vad gör det här om 100år? Hur lär jag mig hantera olika problem, eller hur gör jag för att ha något att sätta den jobbiga sitationen i relation till något.
Jag tror stenhårt på utmaningar i livet. JAG ÄLSKAR DOM. helst sådana där som man inte vet om man fixar till ett exempel min halvmara jag sprang i sommras. En halvmara klarar jag när som helst men nu var det 1500 höjdmeter som skulle tas, ingen liten kulle och min svaga punkt är och har alltid varit backar. Så det här loppet var för mig en seger även fast jag endast hade 2 personer bakom mig, hade den mest fruktansvärda krampen i lårmuskeln o.s.v. Alltså jag triggas av att inte veta om jag gör något som är snäppet för tufft för mig. Jag tror, på mig fungerar det, att forstätta utmana mig själv i olika sitationer för jag känner mig mindre hämmad då. Självförtroendet ökar, du får vara stolt över dig själv, nöjd med något du gjort, kanske även missnöjd vilket är en väldigt bra sak det också. Lära sig tackla misslyckanden.
Och i dessa utmaningar blir jag inte bara starkare som person jag upplever saker, som till ett exempel min ugandaresa, som var en jätteutmaning. Det gav mig perspektiv, utmaningar för mig framåt i livet. Fan men ska inte vara så rädd för att göra bort sig eller misslyckas.
Jag vill bära en väldigt lätt ryggsäck, kasta bort allt skit så fort som möjligt så att det inte samlas på hög. Alla mste hitta sin väg men utmaningar i alla dess former är min medicin.
Läste en fin sak idag: "Often in life, the most important question we can ask ourselves is: Do we really have the problem we think we have"-Sheri Fink
PS. Idag kollade jag även på ett dressyrprogram av Minna, jag började gråta. / liplisa
